JessicaZ

Nästan varje dag har jag den stora turen att få promenera längs en av Bangkoks alla klonger (=kanaler). För mig är det enbart av praktiska anledningar (att ta mig från punkt A till punkt B), men visst är jag tacksam och njuter av denna stillsamma stund – speciellt dagar som denna, när solen skiner och hela livet bara är … alldeles underbart.

Trots att Bangkok inte ligger precis vid havet, så är det (historiskt sett) en riktig vattenstad. Thailands största flod – Chao Praya, som börjar uppe i norr i form av flera mindre floder, rinner rätt igenom övre delen av landet, innan den slutligen går igenom Bangkok och ut i havet. Alla kan lista ut att floden använts flitigt för transport av både varor och folk. Och utan att vara ett dugg påläst i ämnet, kan man gissa sig till att det inte är en slump att Thailands huvudstad bildades i slutet av detta stora flod-system.

En gång i tiden var Bangkok en riktig kanalstad, och har till och med kallats för Asiens Venedig. Idag är många av kanalerna igenfyllda, och det är också en av anledningarna till de ödesdigra  översvämningar som hotar staden och dess omgivning mellan varven.

Asiens Venedig är kanske borta, men många av klongerna finns kvar, och en av dessa råkar befinna sig just på den plats där jag nästan varje dag promenerar från plats A till plats B.

Det är något magiskt med vatten, även om det är näst intill stillastående och skitigt… Mina korta promenader längs klongen är ”min” tid. En tid då storstadens trafikkaos är som bortblåst. Man glömmer nästan bort att man egentligen befinner sig mitt i betongdjungeln Bangkok.

Mellan varven blir man dock påmind, när vattentrafiken visar sig. För givetvis används klongerna fortfarande flitigt. Och lika vanligt som att hoppa på bussen på morgonen, är det att ta båten till jobbet.

Men visst är det mysigt!

… så länge man inte tittar i vattnet…

.

Jag har varit dålig på att utnyttja det faktum att vi bor i Thailand. Vardagarna går, och helgerna försvinner… Men idag slog jag slag i saken, och följde med några vänner på dagsutflykt till Ayutthaya – huvudstad till det gamla kungariket med samma namn.

SkyTrain till sista bts-stationen Mo Chit, taxi till busstationen, och sen buss till Ayutthaya. Som oftast i Thailand, är det otroligt enkelt att resa, och någon större planering krävs inte. Bussresan till Ayutthaya (som ligger 8 mil norr om Bangkok) tar ca 1,5 timme och bussar går kontinuerligt under hela dagen.

Viktoria, jag, Tess, Per, Alex

Framme i Ayutthaya fick vi direkt tag på en Tuk-Tuk, som följde oss hela dagen för en mindre summa pengar. Han körde runt oss till ett drös olika tempel och tempel-ruiner.

Vart vi var har jag dessvärre ingen aning om, och ska jag vara helt ärlig så bryr jag mig inte särskilt mycket. En trevlig dag hade vi iaf!

.

Tidiga mornar, sena kvällar. Efter ett par veckor där allt gått i ett, har jag idag unnat mig en riktig ego-dag.
Inga barn, inga måsten, inget alls…

Lite shopping. Mat som min sambo vägrar.

Ansiktsbehandling & fotmassage.
(Vån 7 MBK – mysfaktor noll, men behandlingsmässigt riktigt ok.)

Ja, till och med en liten stund vid poolen för att bättra på (den obefintliga) brännan,
och testa min nyinköpta bikini. Jag har ju varit bikinilös i ca 2 år.

.

Min ego-lördag fortsätter nu på Khaosan tillsammans med ett gäng arbetskamrater.

Idag är livet härligt!

.

Vi är mitt uppe i det thailändska nyårsfirandet Songkran. Idag kännetecknas denna högtid av ett nationellt vattenkrig. Men det är givetvis bra mycket mer än så. Bakom denna blöta gatufest finns en religiös tradition som handlar om respekt, rening, lycka och välgång. Läs gärna mer om Songkran i mitt inlägg från 2010.

Songkran upplevs med fördel från bilen, då man faktiskt kan ta en del bilder.

Men givetvis är det kul att delta också. Och jag och William gav oss ut på ett eget litet Songkran-tåg, med traditonellt blommiga kläder och vattenpistol.

William fann snabbt nya vänner … med såpbubblor!

.

Gott nytt år!

.

Den thailändska maten ligger oss givetvis varmt om hjärtat, och står för säkert 95% av matintaget. Men ibland måste man lyxa till det med något annat. Igår kväll testade vi italienska Pizzazo på Sukhumvit soi 16.

Lugnt och trevligt ställe!

Min lax-pizza var både fin att titta på och smakade gott.

Mickes ”frutti di mare”, indränkt i bläck, såg mindre god ut… Men smakade helt ok!

.

Den något svalare vintern är över, och vi har så äntligen kommit in i den mer behagliga 35°-nivån. Jag vet, visst kan man tro att jag är ironisk nu. Men faktiskt inte. Här i Thailand föredrar jag (oftast) 35° framför 25°. Och anledningen stavas l u f t f u k t i g h e t !

Japp! Att kolla termometern här är oftast helt meningslöst. Allt handlar om luftfuktigheten. Vissa stör den mindre. Mig stör den maximalt. Luftfuktigheten är faktiskt den största anledningen till att jag mellan varven bara vill packa min väska och dra härifrån.

Man är svettig/blöt/genomsur hela tiden. Golven känns fuktiga när man går på dem. Allt möglar. Och själv luktar man blöt hund.

Men när temperaturen stiger, så sjunker i regel luftfuktigheten. I love it!

Äntligen kan vi stänga av AC:n. (Jag vet – igen – låter ju helt skumt. Men anledningen att vi är beroende av AC är faktiskt inte värmen, utan fukten. Värmen kan man ”bota” med öppna fönster och vanlig fläkt. Men för fukten krävs den torra AC-luften. När det är som värst får vi mellan varven öppna alla skåp och lådor, och köra AC:n max i alla rum – annars möglar det.)

Äntligen kan jag börja vara ute mer. Äntligen kan jag gå ut och promenera. Varmt är det, inget snack om den saken. Och svettig blir man också. Men man blir svettig för att det är varmt, och inte för man har en konstant hinna av små vattendroppar som ligger på en. Och så länge temperaturen inte överstiger 37°, så svalkar fortfarande vinden. Varmt och skönt!

.

Molly har hoppat upp ytterligare ett steg i skolan. Nu har hon fått sig en riktig skolbok.  Och den här veckan har hon haft sina första läxor – bokstäverna A, B och C och siffrorna 3 och 4.

Det gäller att ha tungan rätt i munnen!

.

————————-

Jo visst, lite läskigt kan det kännas ibland med detta stressande att det ska börjas studeras tidigt. Men så länge hon tycker det är kul, så funkar det! Och vår skola ”Early Years” är faktiskt mycket bra på den punkten … Molly hade några dagar efter jul då hon krånglade och inte ville gå till skolan. Men redan innan vi hade hunnit prata med skolan, så hade de själva gjort precis den lösningen som vi tänkte föreslå. Och efter bara ett par dagar tillbaka i ”baby-gruppen” med lillebror William, så ville hon upp till de större barnen igen.

.

Mängder av timmar, dagar, veckor … ja, faktiskt månader senare, börjar saker och ting äntligen falla på plats.

Min nya dator fungerar. Mitt operatörsbyte på mobilen är äntligen klart. Jag är numera AIS:are, (samma nummer som förr) och har Internet som går som smort! Till och med mitt bankkonto (med lite pengar på!) är på plats. Har jag inte fått världens snyggaste bankbok och VISA-kort?

.

Det var länge sedan jag gjorde något (längre) politiskt eller känsligt inlägg. Hur går det exempelvis med unga fröken Ning? – Jo, hon lever, och vi har sporadisk kontakt. Någon dag ska jag försöka sätta mig och få ner något vettigt. Men nu handlar det om något annat … typ …

.

Spridandet av Kony-filmen (av Invisible Children) har haft bra genomslag. Men då, mitt i allt detta, så dyker det upp ett mothugg – ”Sluta sprid Konyfilmen” av Hanna Fridén.

Utan att vara ett dugg insatt, i varken Invisible Children eller Hanna Fridén, så måste jag ändå ge all cred till Hanna Fridén i detta. Vi människor (=västerlänningar) älskar såna här snyfthistorier. Vi älskar när barn far illa, vi älskar att göra filmer om det, och vi älskar att ”sprida budskapet”. Men vet vi egentligen vad som ligger bakom ”budskapet”?

.

Min tid i Thailand har lärt mig mycket – speciellt min tid i Pattaya. Jag är långt ifrån fullärd, tvärtom. Och det kanske är just det som är poängen. För är det något jag kan säga att jag verkligen har lärt mig, så är det att verkligheten ofta är långtifrån det den ser ut att vara.

Min tid med 16-åriga bartjejen (prostituerade) Ning lärde mig mycket – mycket jag inte alls ville lära mig. Och det jag lärde mig (det som var den stora vändpunkten för mig) var att Ning inte hade några drömmar. Inga vettiga drömmar. Ning drömde inte om att bli läkare, eller advokat, eller något annat stort. Ning ville inte sluta som prostituerad för att hon kände att det hon gjorde var fel. (Hon var bara jävligt usel på sitt jobb. Men i övrigt hade hon inte några större tankar om den saken.) Ning drömde inte om nånting. Det enda hon kanske drömde om, var att vara lycklig. Men vad detta lycklig innebar, det hade hon ingen aning om. Det hade hon nog aldrig egentligen tänkt på. Ännu mindre hur hon skulle ta sig dit.

.

Så vad är min poäng? Jo, vi ska aldrig aldrig tro blåögt på allt vi ser! Det vi ser är allt som oftast en skapad illusion – vad som helst som får det hela att sälja lite bättre.

De smutsiga barnen som går på gatorna och säljer blommor och säger att pengarna är till sin skolgång, säger bara det. De har lärt sig att säga det. Någon annan har lärt dem att säga just det. (Och oftast är det denna ”någon annan” som står och lurar bakom hörnet och håvar in pengarna.)

Bartjejerna i Pattaya (och runt om resten av Thailand) säger inte att de säljer sex. För de har lärt sig att sälja något annat, något som säljer mycket bättre – illusioner. Och de är skitbra på det! De vet vad männen vill höra. De har lärt sig av andra. De kör alla samma historia. Alla vill sluta i baren. Alla har drömmar. Alla vill bli räddade. Alla kör samma snyftarhistorier. Alla har en sjuk mamma som behöver pengar till en viktig operation.

.

Ning hade inga drömmar. Hon ville inte bli läkare, eller advokat, eller något annat stort. Hon visste ingenting. Hon var en fattig flicka från landet, som inte visste någonting. Allt hon sa, var saker hon trodde att jag ville höra. Saker som andra hade lärt henne att hon skulle säga.

Med detta i åtanken så måste man börja fråga sig vad det är för fantastiska underverk de alltid hittar till dessa dokumentärer. Det finns inte en, det finns inte två, inte tre … Alla! Alla dessa fantastiska barn som intervjuas har drömmar, stora drömmar. Killen i just denna film, Jacob, ville bli advokat. Och det känner vi igen. Advokat, läkare … bara stora och ”fina” yrken. Sällan hör man om någon som vill jobba i fabrik.

.

Jag började fundera på vad jag själv tänkte när jag var barn. Vad ville jag bli? Hur tänkte jag när jag var 5-8-10 år? Ja, inte drömde jag om att bli hjärnkirurg precis. Jag ville bli kassörska på ICA, det tyckte jag såg kul ut. Eller så ville jag bli fotomodell. Min lillebror ville bli traktor. Men jag kan då inte påminna mig att någon av mina vänner ville bli advokat.

Saknar svenska barn drömmar, som nöjer sig med att bli kassörska eller traktor? Eller skulle vår trygga uppväxt göra att vi inte behöver drömma om ”större” yrken? Ja, inte vet jag. Men jag vet iaf att Nings ”otrygga” uppväxt fick henne att ha noll drömmar. Hon drömde inte ens om att bli kassörska.

Min erfarenhet av (svenska) barn, säger mig att barn drömmer om det de vet om. Och det var därför jag ville bli kassörska, eller fotomodell. Det var ju något jag visste om. Barn som vill bli något mer avancerat vill det i regel för att de har en förälder, eller kanske en annan vuxen person de ser upp till, som är det.

.

Kanske ville den här killen Jacob verkligen bli advokat. Det tänker jag inte luska djupare i. Kanske är detta en seriös film som verkligen står för allt de försöker visa att de står för. Det tänker jag inte heller rota vidare i. Men det går inte att komma ifrån att den här typen av snyftarfilmer säljer, rejält! Vi köper det gärna med hull och hår. Och inte en sekund får vi för oss att ifrågasätta.

.

Jag låter en av kommentarna från Hanna Fridéns inlägg avsluta:

”Jag förstår detta resonemang, det gör jag, men jag tvivlar starkt på att de har samlat ihop ett gäng barn och visat hur de lever på barnhemmet, tagit ut en som faktiskt berättar att Konys rebellgrupp dödade hans bror framför hans ögon och som gråter till det, bara för att de ska ha in pengar. [...] ”

Oj oj oj, att något sådant skulle hända betvivlar jag inte en sekund. Välkommen till min värld!

.

————————-

I det här inlägget har jag valt att fokusera på en otroligt liten småsak – huruvida Jacob vill bli advokat eller om någon har påverkat honom att säga det. Haka inte upp er på den grejen! Både filmen och Hannas mothugg handlar givetvis om bra mycket mer än det. Jag valde bara ut en liten liten detalj.  

Jag väljer här att inte länka till Kony-filmen, eftersom alla länkar registreras och alltså är bra ”försäljning”. (Att jag nämner den här är bara det tillräckligt för att hjälpa höja ”Google-siffrorna”.) Men för den som vill se den, så går det hur fint som helst att hitta den på YouTube.

.

I söndags blev lill-killen 2 år. Man skulle kunna tro jag skulle säga: ”Hjälp vad tiden går fort. Redan 2 år.” Men faktiskt så känner jag mer: ”Va? Bara 2?” Det känns som han har varit med hur länge som helst.

Det blev inget stort firande. Vi har mest firat lite grann hela veckan.

IKEA

.

Födelsedagsmiddag på V8.

.

Ett urval av alla nya schyssta t-shirts.
Mest poppis var tuk-tuk-tröjorna av nanny Ahnow. (William och Ahnow åker tuk-tuk en liten stund varje dag efter skolan, inne på hotellet bredvid vårt hus.)

.

Fotmassage - Williams (och Ahnows) första!

Molly är numera rutinerad på detta.

William tröttnade efter ett tag och testade lite andra stolar. Massören efter!

.

En bra födelsedags-vecka!

.